plus de sucre
En gammal gubbe klagade på mig imorse. Jag satt bara i busskuren, minding my own business, lyssnade på musik och rökte. Han ställde sig bredvid och sneglade på mig ibland, jag struntade i det. Tillslut sa han argt: Vet du att man inte får röka i busskuren?! Jag tog bort ena hörluren och tittade förvånat på honom. Kuren på min hållplats är helt öppen, en vägg mot ryggen och två små på sidorna thats it. Så jag sa till honom "men det är ju helt öppet här.." Han fortsatte envisas och sa att man inte får röka där, och så tog han sitt paraply och pekade med den på bilden med den överkryssade cigaretten. Jag tittade på bilden och fick lust att börja skratta. "Stör det dig verkligen?" Frågade jag och höjde ögonbrynen mot honom. Han snäste tillbaka att "Ja! Ja det stör mig!" Jag reste mig upp och slängde ciggen, och precis då kom spårvagnen. Det som stör mig är meningslösheten i hela situationen. Det regnade inte ens, han behövde inte ställa sig två steg ifrån mig. Han skulle inte fått cancer av att vara bredvid mig i fem minuter. Världen går inte under för att jag bryter mot en löjlig liten "regel". Hur orkar man?
Jag hatar såna människor, som måste göra sina röster hörda vare sig det behövs eller inte, som måste rätta andra och tror att dem är så mycket bättre för det. Jag skulle fattat ifall jag rökt i en instängd kur, i en restaurang eller i ett sjukhus. Men när det inte finns någon större skillnad mellan att sitta ner på bänken, eller stå ett steg, ett ynka litet steg därifrån, jag bara fattar inte. Det är så meningslöst. Så otroligt idiotiskt att ta kontakt med en annan individ på grund av något sånt. Ifall han suttit sig ner bredvid och bett mig släcka ciggen snällt skulle jag gjort det utan att tveka. Men den där jävla tonen, den där överlägsna vuxen minen. Som om han alltid varit hundra år gammal och är världens visaste, som om han aldrig varit ung. Han var säkert aldrig ung förresten, inte på riktigt. Han hade säkert inga barnbarn heller. Det är den enda förklaringen jag kan komma på. Bitterhet över sitt egna liv. Varför skulle man annars göra sådär? Jag ska aldrig bli sån, jag ska aldrig bli sån, jag ska aldrig låta mig själv bli sån. jag lovar.
Det känns så jävla hostile alltihopa. Jag vet inte ifall det beror på göteborg, på vädret eller på mig. Kanske är det mitt utseende som drar till sig såna, men de enda gångerna som främlingar snackar med mig på stan är när dem är fulla, vill klaga eller ber om en cigarett. Vart tog allt det söta vägen.
Jag hatar såna människor, som måste göra sina röster hörda vare sig det behövs eller inte, som måste rätta andra och tror att dem är så mycket bättre för det. Jag skulle fattat ifall jag rökt i en instängd kur, i en restaurang eller i ett sjukhus. Men när det inte finns någon större skillnad mellan att sitta ner på bänken, eller stå ett steg, ett ynka litet steg därifrån, jag bara fattar inte. Det är så meningslöst. Så otroligt idiotiskt att ta kontakt med en annan individ på grund av något sånt. Ifall han suttit sig ner bredvid och bett mig släcka ciggen snällt skulle jag gjort det utan att tveka. Men den där jävla tonen, den där överlägsna vuxen minen. Som om han alltid varit hundra år gammal och är världens visaste, som om han aldrig varit ung. Han var säkert aldrig ung förresten, inte på riktigt. Han hade säkert inga barnbarn heller. Det är den enda förklaringen jag kan komma på. Bitterhet över sitt egna liv. Varför skulle man annars göra sådär? Jag ska aldrig bli sån, jag ska aldrig bli sån, jag ska aldrig låta mig själv bli sån. jag lovar.
Det känns så jävla hostile alltihopa. Jag vet inte ifall det beror på göteborg, på vädret eller på mig. Kanske är det mitt utseende som drar till sig såna, men de enda gångerna som främlingar snackar med mig på stan är när dem är fulla, vill klaga eller ber om en cigarett. Vart tog allt det söta vägen.
Kommentarer
Trackback