i swallow dirty knives.
Intromusiken till Arkiv X, jag får fortfarande rysningar av den. När jag var yngre kollade jag alltid på skräckfilmer och serier med min syster (hon är nästan fem år äldre så jag var ju tvungen att titta på det hon ville). Jag älskade Arkiv X men jag tryckte alltid på MUTE så fort musiken satte igång, helst blundade jag också. Så fanns det en till serie som jag inte minns så bra, med en man vars ansikte var deformerat och såg ut som ett lejons, something like that. Jag snackade med jobring och madde om den och båda har svaga minnen, men ingen kommer ihåg vad den hette eller så. Nå nå, jag var ialf skiträdd för den där mannen, fastän han var god. Jag var ganska rädd för många saker som liten förresten, och nu med, fast inte på samma sätt.
När jag var sex år drömde jag min värsta mardröm som jag än idag obehagas av. Jag hade kollat på en skräckfilm den natten, minns inte vilken eller vad den ens handlade om men den var skithemsk. I drömmen så vaknade jag upp i min säng efter att ha drömt en mardröm om just den filmen. Det var mörkt och jag gick upp ur sängen för att tända skrivbordslampan. Jag var van vid att tända den där lampan, oavsett ljus eller mörker, men när jag försökte tända den så gick det inte. Jag tryckte och tryckte men inget hände, tillslut kände jag efter med fingertopparna och märkte att knappen inte fanns där, det fanns inget att trycka på alls. Där jag vet att knappen borde varit, där jag minns så väl att den var, fanns inget, bara en len yta. Jag blev panikslagen, skräck spreds i luften tjock som sand och jag förstod ingenting. Så lyckades jag ta mig ut ur rummet till hallen, där var det ljust och jag kunde höra prat och skratt komma från köket. Mamma hade en liten shindig för sina vänninor och jag gick lättat fram till henne. Sa att jag hade haft en mardröm, och ville ha tröst, men hon bara ignorerade mig. En av hennes vänninor som satt bredvid sa snäsigt att jag skulle gå tillbaka och lägga mig, sluta störa mamma och hennes vänner. Förvirring kom över mig igen, jag blev tårögd och var fortfarande rädd, tittade på mamma, men nothing, hon brydde sig inte. Sen vaknade jag upp, förskräckt och svettig.
Mardrömmen kanske inte låter så hemsk, inget blod ingen död ingen tortyr eller dylikt, men grejen är att den inte var fysiskt hemsk utan psykiskt. Först med lampan utan knapp. Hur ska man reagera när man verkligen är hundra procent säker på något, och det visar sig att man har fel? Knappen skulle vara där, den har alltid varit där, right? Jag började tvivla på mig själv, på mitt psyke. Jag trodde att jag höll på att bli galen och den känslan är hemsk oavsett om man är 6 eller 42. Och sen tryggheten. Jag lyckades ta mig ut ur rummet och blockera instabila tankar, kom fram till mamma, den mest trygga personen man har i hela världen. Men istället för den vanliga responsen, istället för att ta mig i sin famn och låta mig gråta ut så ignorerade hon mig och lät hennes vännina schasa iväg mig. Min världsbild kollapsade totalt. Jag var mentalt labil och rädd, men ingen ville hjälpa mig.
Jag har drömt många mardrömmar, där jag blir dödad, jagad eller ser någon anhörig lida, men ingen mäter sig med denna. Ingen kan än idag få mig att känna precis samma olustigt krypande känsla som det dröp av i den. En känsla som viskar att allting jag vet är fel, inget är som det ska.
Jag tittar fortfarande på skräckfilmer, finner det tillfredsställande att bli rädd av någon anledning. Men på sistonde har jag varit mer rädd än vanligt. Jag har vid ett dussintals tillfällen fått för mig att jag sett konstiga saker, även när jag inte precis kollat på en läskig film. Det är mest när jag röker vid mitt fönster på natten som det då och då dyker upp något i ögonvrån. Mitt hjärta stannar upp och jag tittar dit, men det är aldrig något speciellt. En gång blåste våran markis till hastigt och jag kunde svära på att en enorm svart katt attackerade mig. en annan gång tycktes jag se ett monster i våra buskar, men det var endast löv. Och grannens lilla träd i mitten av gården, är ingen man med sargat utseende. Jag har bara för livlig fantasi efter alla år av tevetittande.
allt är som det ska.
När jag var sex år drömde jag min värsta mardröm som jag än idag obehagas av. Jag hade kollat på en skräckfilm den natten, minns inte vilken eller vad den ens handlade om men den var skithemsk. I drömmen så vaknade jag upp i min säng efter att ha drömt en mardröm om just den filmen. Det var mörkt och jag gick upp ur sängen för att tända skrivbordslampan. Jag var van vid att tända den där lampan, oavsett ljus eller mörker, men när jag försökte tända den så gick det inte. Jag tryckte och tryckte men inget hände, tillslut kände jag efter med fingertopparna och märkte att knappen inte fanns där, det fanns inget att trycka på alls. Där jag vet att knappen borde varit, där jag minns så väl att den var, fanns inget, bara en len yta. Jag blev panikslagen, skräck spreds i luften tjock som sand och jag förstod ingenting. Så lyckades jag ta mig ut ur rummet till hallen, där var det ljust och jag kunde höra prat och skratt komma från köket. Mamma hade en liten shindig för sina vänninor och jag gick lättat fram till henne. Sa att jag hade haft en mardröm, och ville ha tröst, men hon bara ignorerade mig. En av hennes vänninor som satt bredvid sa snäsigt att jag skulle gå tillbaka och lägga mig, sluta störa mamma och hennes vänner. Förvirring kom över mig igen, jag blev tårögd och var fortfarande rädd, tittade på mamma, men nothing, hon brydde sig inte. Sen vaknade jag upp, förskräckt och svettig.
Mardrömmen kanske inte låter så hemsk, inget blod ingen död ingen tortyr eller dylikt, men grejen är att den inte var fysiskt hemsk utan psykiskt. Först med lampan utan knapp. Hur ska man reagera när man verkligen är hundra procent säker på något, och det visar sig att man har fel? Knappen skulle vara där, den har alltid varit där, right? Jag började tvivla på mig själv, på mitt psyke. Jag trodde att jag höll på att bli galen och den känslan är hemsk oavsett om man är 6 eller 42. Och sen tryggheten. Jag lyckades ta mig ut ur rummet och blockera instabila tankar, kom fram till mamma, den mest trygga personen man har i hela världen. Men istället för den vanliga responsen, istället för att ta mig i sin famn och låta mig gråta ut så ignorerade hon mig och lät hennes vännina schasa iväg mig. Min världsbild kollapsade totalt. Jag var mentalt labil och rädd, men ingen ville hjälpa mig.
Jag har drömt många mardrömmar, där jag blir dödad, jagad eller ser någon anhörig lida, men ingen mäter sig med denna. Ingen kan än idag få mig att känna precis samma olustigt krypande känsla som det dröp av i den. En känsla som viskar att allting jag vet är fel, inget är som det ska.
Jag tittar fortfarande på skräckfilmer, finner det tillfredsställande att bli rädd av någon anledning. Men på sistonde har jag varit mer rädd än vanligt. Jag har vid ett dussintals tillfällen fått för mig att jag sett konstiga saker, även när jag inte precis kollat på en läskig film. Det är mest när jag röker vid mitt fönster på natten som det då och då dyker upp något i ögonvrån. Mitt hjärta stannar upp och jag tittar dit, men det är aldrig något speciellt. En gång blåste våran markis till hastigt och jag kunde svära på att en enorm svart katt attackerade mig. en annan gång tycktes jag se ett monster i våra buskar, men det var endast löv. Och grannens lilla träd i mitten av gården, är ingen man med sargat utseende. Jag har bara för livlig fantasi efter alla år av tevetittande.
allt är som det ska.
Kommentarer
Trackback