cockeyedcharlie

Läste något gammalt och såg ett citat från en låt som jag inte hört på evigheter. Jag var tvungen att leta fram den, kände en urge efter nostalgi. Och mycket riktigt slog det mig som en osynlig örfil. Jag lyssnade på outside och epiphany av staind, ett band som min syster lärt mig att tycka om för år sedan. Det var oftast hon som gav mig musik förr i tiden, men nu finns nästan inga av de banden kvar på mina spelningslistor, det är synd.
Jag lyssnade och jag ville så gärna gråta men det gick inte. jag blundade, hårdast ever, och såg bilder ur min unga tonårstid. så jävla underbart alltihopa, jag älskar det bara för att det är mina minnen. fastän jag inte var överdrivet glad, fastän jag var lika pessimistisk som nu, lika uttråkad. fastän jag aldrig fick mina crushes. jag älskar ändå att lyssna på låtar som jag lyssnade på då, när jag tänkte på någon speciell. Låtar som jag lyssnade på första gången jag rökte sittandes vid ödledammen. Det känns som ancient history, någon annans liv. Men jag älskar att det är mitt, att det är mig jag ser. glad eller miserabel, det är fortfarande jag. Och gud vad jag älskar att jag fortfarande kommer ihåg texterna och kan skråla med. Nästa gång jag är ensam hemma ska jag sätta på HIM på högsta volym och dansa runt som om jag var femton igen.

I can't mend but I feel, tomorrow will be okay