war at heart
Just nu känner jag mig lite såhär, upp och ner, böjd i en konstig vinkel. inget fel med hur jag mår really, det sjuka är bara att jag glömmer av tiden. jag blir visserligen äldre varje dag, men snart blir jag en ny, ack så meningslös, siffra. Nitton, det är varken tillräckligt gammalt, eller tillräckligt ungt. bara onödigt. jag vill bli sjutton igen, jag kanske borde bete mig som jag gjorde när jag var sjutton, för att lura åren och få min vilja igenom. men jag minns inte vem jag var då, säkert likadan, säkert annorlunda. nobody you know.
saker och ting börjar hända, samtidigt står mycket still. det finns så mycket jag skulle vilja göra, men jag har inte tid, plats eller ens resurser för det. Jag väntar bara på att få bli tillräckligt gammal, till en tid då jag redan gjort allt, och kan tänka tillbaka med ett självgycklande och stolt skratt. Eftersom tiden vägrar gå baklänges kan den väl ialf snabbspola framåt sisådär 42 år, for me... Nej. jaja. Jag har börjat störa mig på folk som säger att livet är för kort, nej det är inte för kort, det är tvärtom otroligt långt. Så mycket tid, så många minuter av: glädje vs sorg, lek och allvar, kärlek hat och bitter förlust, sötsliskig vinst och kanske en och annan apatisk paus, plus mat, spring i trappor, obekvämt liggande, toalettbesök och basic andning. jag undrar hur många gånger jag har andats hittills. bara det är ett bevis på livets överdrivna längd, om man visste hur många gånger man gjort saker, hur ofta allt repeterar sig.. jag brukar hata när tiden går för snabbt för mig, för att då glider barndomen längre och längre bak och ansvaren blir fler. men just nu, i denna stund, spelar inget sånt roll. fuck it, låt den komma och svepa över mig. jag vill bli skrynklig av passerande tid, nu nu nu!
Kommentarer
Trackback