cockeyedcharlie

Det är så enkelt att skylla allt på "meningen". inte bara skylla, utan även trösta sig med den och må bra trots det ruttna som händer runtomkring. Falsk eller äkta glädje, i have no idea, och det kanske inte ens spelar roll. jag brukar göra det ibland, speciellt när jag funderar över frågor som jag inte kan få svar på. "Det är inte meningen att du ska veta det här, och om det är meningen, så kommer du få reda på det någongång, ta det lugnt!" Eller så tänker man "det var meningen att det här skulle hända", när huset står i lågor. "bättre saker är runt hörnet." Det är menat att jag ska vara här, för om det inte vore det, skulle jag vara någon annanstans. är det så? mening och öde eller slump, självuppfyllande profetior i horoskop + en massa bullshitpropaganda. Det finns många odds som går emot en, hela familjehistorien, hur barn efter barn efter barn kom att leda fram till just min födelse, och din med. gamla krig där föräldrar och äldre släktingar nästan dog, almost! skjuter ingen hare. och ifall man tänker efter kan man ibland inte hjälpa att bli helt salig, för visst verkar det vara menat, att just jag finns. annars hade det ju gått till på ett annat sätt. jajävlar. för om mina föräldrar haft sex sisådär några sekunder, minuter senare, så skulle kanske inte jag suttit här. Någon annan skulle suttit här och kanske också fått för sig att han/hon är viktig, för att just Han/Hon sitter här, just nu. När vi alla egentligen endast är, och alltid kommer vara, atomer. Grejen är att det inte är just jag som är viktig, utan mina atomer, de som bygger upp mig, som gör mig till mig och är den bakomliggande anledningen och orsaken till allt (...för att förenkla det hela, jag är så trött på komplikationer och atomer är simpla att tro på, de är gudar i ständig utveckling.. jag borde skapa en atomreligion, atomism or something, där vi alla kan dyrka de små jävlarna, join me?)
Jag mår bra av att vara atomer, men visst kan det kännas pissigt när några andra atomer tycker att de är bättre än mina, eller när några andra atomer får chansen att göra det som mina atomer längtar efter. but still, tanken tröstar mig, jag sover bättre om natten när jag vet att jag endast är atomer, och att det inte ens alltid är jag som styr dessa atomer. ibland gör de mig sjuk, ibland ger de mig rysningar. Några atomer skapar cancer, andra läker sår. det spelar ingen roll om det är meningen eller inte, det bara är så. Jag kanske låter jätte hopplös nu när jag menar att saker är som de är, som om de inte kan förändras. men faktum är att de alltid förändras. Jag kan "sitta still" hur länge jag vill, men jag sitter aldrig still. mina atomer är i ständig rörelse och jag kommer aldrig någonsin att sitta still på riktigt. även när jag dör är jag i rörelse, atomerna rör sig ur mitt skal, min kropp och in i något annat, helt plötsligt är jag tusen skalbaggar och tio maskar (som tillslut blir fågelmat -> skit -> gödning för träd och dylikt, etcetera, etcetera.) jag vet inte hur många människor jag trampat på eller sprungit igenom, jag vet inte hur många som kommer springa på och över mig om hundra år. men allt går runt ialf, im sure. för det är inte jag som tillför världen något, det är "mina" atomer. jag bara lånar dem ett tag, provar på dem och försöker lyckas med dem i en värld där människor glömt bort att de är atomer.