cockeyedcharlie

Inne på uppåt framåts toalett, jag står i kö, kaklet vibrerar av musiken och folk runtomkring måste skrika för att göra sig hörda. Killen bredvid mig står inte ens i kö, han bara står där. Han frågar mig, med lugn och normal ton: - Är du lycklig? Jag stannar upp och tittar på honom, var det verkligen mig han syftade på, och hur ska jag svara isåfall? Jag sa: - Ursäkta? För att köpa lite tid. Är du lycklig, repeterade han.
Jag: - Jag vet inte.. (jag kan inte bli mer ärlig än såhär).. är du?
Han: - Nej.
Jag: - Varför inte?
Han: - Jag bara är inte det... brinner du för något?
Jag: - Ja, det gör jag. Gör inte du?
Han: - Inte riktigt, jag vill, men nej. Varför är du inte lycklig isåfall, om det finns något du brinner för?
Jag: - För att jag vet inte om jag klarar av elden.
Han: - Det gör du.
Vi fortsatte prata sådär en stund, jag glömde bort att jag en stod i kö, jag glömde bort att jag var ute och att jag egentligen var där med någon annan. Jag glömde bort oljuden omkring och jag kunde lika gärna stått där och pratat med honom tills solen gick upp. Jag tittade bort någongång, för att tänka efter, och han sa: Förlåt, jag tråkar ut dig. Jag försäkrade honom att det inte var så, inte alls, men jag vet inte om han fattade det. Jag vet inte om han förstod hur mycket jag tyckte om att bara stå där med honom. Efter några minuter kom hans vän fram till honom och sa att de skulle vidare till nef. Främlingen la fram sina händer, jag la mina i hans.
Han: - Det här var trevligt, ha det så bra.
Jag: - Mm, tack detsamma.
Han: - Du är väldigt varm.
Jag: - Jo..
Han: - Du brinner.
Sedan gick han ut med sin vän, ut ur toan, ut ur uppåt framåt, och så försvann han ur mitt liv.
Föralltid?