cockeyedcharlie

Fastän jag sett alla futurama avsnitt over and over again så tycker jag bara om det mer. jag lägger märke till nya saker hela tiden och uppskattar minsta detalj, som t ex idag: sista avsnittet på säsong 2: Anthology of Interest I. jag älskar att allting, när universum blivit förstört, är vitt. Fry, Stephen Hawking och de andra flyter liksom bara omkring i vitt. Om man ska tänka på universums ände, slutet på allting, så är det oftast svart som är det mest självklara svaret, förstahandsvalet. Men egentligen borde det väl vara vitt? Om man tänker sig att man är i ett totalt svart rum, så kan man ju lura sig själv med att det finns färger runtomkring, bara att man inte ser dem på grund av mökret, på grund av det svarta som slukar upp dem. Det kanske ändå finns någonting, man vet inte, för man ser inte, men kanske. det kan man trösta sig med. Men ifall allting är vitt, så kan man inte lura sig sådär längre. minsta lilla färgdroppe skulle synas på en totalt vit vägg, så man kan med säkerhet veta att det inte finns någonting runtomkring, ifall det enda som omringar en är vitt. Jag konstaterar här och nu, för första gången i mitt liv, att den mest öde och tomma av alla färger är vit.
Jag tror att man gärna antar att "ingenting" är färgat svart, för att "ingenting" är skrämmande, och svart är en ganska skrämmande färg; det är i mörker vi blir mest rädda, medan vitt vaggar oss i stillsam trygghet. Men det skulle inte förvåna mig ifall vårat svarta universum var omringat av vithet, bara vitt så långt ögat når, och det är väldigt långt eller inte långt alls, beroende på hur man ser det. kanske är det osynligt, vilket är jävligt svårt att föreställa sig, men vitt verkar ändå närmare osynligt än svart. Så som jag föreställer mig det, så hörs ett slags dån, ett dovt sus, ifall universums slut vore svart, medan det i ett vitt slut, inte hörs någonting förutom total ofrånkomlig tystnad.