cockeyedcharlie

Påväg hem från stan ikväll tänkte jag på hur mycket jag önskar att morfar fortfarande levde. Jag skulle så gärna velat promenera runt en solig dag i göteborg med honom, sitta på en bänk i en park eller ta en fika på en uteservering. jag skulle berättat om mitt liv och han om sitt; hur han träffade mormor, vad han tänkte när han såg henne för första gången, hur han var som liten och andra värdefulla minnen som han aldrig hann dela med mig. Under regniga dagar skulle vi suttit inne och kollat på teve med varsin påse pufuleti och kommenterat de rörliga bilderna, för det var liksom våran grej. det var jag och morfar som älskade att kolla på teve och äta pufuleti, varje gång vi var i rumänien fick mormor köpa dubbelt så många påsar så det räckte för mig med. Nu när vi är där sitter jag fortfarande med en påse bredvid mig framför teven, fast nu sitter jag själv. Ibland låtsas jag att han sitter bredvid, men fantasin slår aldrig verkligheten och förr eller senare måste jag öppna ögonen. Jag ville så gärna ha honom här i söndags, jag ville låta honom se mig bli äldre, växa upp, lära känna den personen jag blivit. But then again, jag skulle nog inte varit likadan om han fortfarande levt, jag skulle nog varit gladare, mindre pessimistisk, bättre? Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag ständigt saknar morfar, och jag vill aldrig sluta sakna honom. Ärret i pannan är där på grund av min kärlek till honom; egentligen borde hela min kropp vara ärrad. Om jag bara kunde sova bredvid honom en natt till, säga godnatt en gång till, höra honom andas en gång till, somna i hans närvaro, bara en gång till. Jag önskar att jag fått mer tid tillsammans med honom. tid, det är så mycket begärt. Det känns som att jag mer och mer glömmer bort min barndom, stunderna med morfar, men vissa saker försvinner aldrig, för gott och ont, de stannar kvar.
Jag var ensam hemma från skolan, sjuk, den jävla torsdagen då livia ringde från rumänien och sa att morfar dött under natten. Satt vid mammas dator och lyssnade på beskyddaren (hade en kentperiod då), och efter att jag lagt på luren skrålar jocke berg på sista refrängen: kan du beskydda mig? Jag gick sönder i tårar.
De sista nätterna i sitt liv låg morfar på ålderdomshemmet och skrek ut mitt namn, men jag svarade inte; Jag kunde inte höra honom. Men om han ropat en gång till, om skriket nått mina öron, skulle jag sprungit åt den riktningen och aldrig vänt tillbaka.