cockeyedcharlie

Tidigare idag höll jag på att bryta nacken av mig själv, det kändes så ialf. jag vet inte hur, men jag svängde hastigt med huvudet på något sätt och liksom kände hur det gjorde ont i kotorna, i halsen, som om den var på kanten till att brytas. det var inte som nackspärr, den där smärtan man brukar få när man typ vänder huvudet åt ett håll lite snabbt och som stannar kvar en stund, detta var ett slags ont på ett ställe innuti halsen, där saker helst inte ska gå av. hela grejen var jävligt skrämmande, jag har fortfarande inte återhämtat mig helt och kan känna smärtan när jag vänder huvudet åt höger. "olyckor händer så lätt"- uttrycket är värt att lägga på minnet för ingen går väl runt och tänker på sånt hela tiden egentligen? ingen tänker på hur fragila vi är, hur lätt det är för ben att brytas, ett litet knak och så är det kört, kommer aldrig mer tillbaka. det är sjukt hur enkelt vi kan göra varandra illa, med flit eller utan, shady gjorde mig nästan döv i ena örat en gång i skolan liksom, min syster var nära att kapa av mig ena fingret för längesen, jag har varit nära att göra åh så många pojkar sterila. det är sjukt.
När jag iakttar gamlingar, liksom riktigt gamla, sånadär med rulatorer som går 1 meter i minuten, blir jag fundersam. Jag kan förstå att man inte orkar anstränga kroppen så mycket när man har typ träningsvärk, men att konstant vara trög i kroppen, ha ont i den, tappa makten över den, det är förvirrande. Jag stör mig på det. att bli riktigt gammal, för gammal för att jobba, för gammal för att folk ska kräva att man gör saker, är ju det jag längtar efter. jag vill bara sitta i en park all day long och titta på mina barnbarn som leker i sanden, men det är så typiskt att jag inte ens kommer kunna göra det utan att ha ont eller bli besvärad på något sätt. Fast med min hälsa kanske jag förresten slipper komma till det stadiet. hoppas, hoppas inte?