cockeyedcharlie

Jag kom hem idag, for better or worse eh. men innan jag berättar om det otroligt grymma livet jag levt i glasgow i en vecka vill jag berätta en liten historia. Berättelsen om hur Irina lyckades, mot alla odds, att ta sig hem igen.
Imorse var en av de stressigaste och mest nervösa mornar jag haft, det såg ut som att jag skulle missa planet hela tiden men saker och ting löste sig bättre än ever. tåget från glasgow till flygplatsen skulle ta en timma så jag var tvungen att vakna halv åtta. Tre timmars sömn och ångest över att åka, men jag lyckades ta mig upp och kom iväg efter en timma. issa och jag promenerade till centralstationen och en bit därifrån frågar hon: Ey när skulle ditt tåg gå? 8:48 svarar jag och hon tar upp mobilen. Siffrorna såg ut som skämt, klockan var exakt 8:48 och issa säger med ett allvarligt och nervöst leende "Irre, du kommer missa tåget, heh.." Vi kutar till stationen och som tur är så står det kvar på perrongen, konduktören var visst också seg imorse. Issa frågar en tågarbetare om det är rätt tåg han säger yes, jag går på, fortfarande andfådd och skakig, och säger hejdå till issa. konduktören kommer joggandes in och vi frågar honom också för säkerhetsskull ifall tåget åker till flygplatsen. Han säger jo, men att den åker runt en massa annat först och att det tar lång tid, att det går ett annat tåg klockan nio som åker direkt till flygplatsen. Are you sure frågar jag och känner hur tiden rinner iväg. Han säger ja visst visst och jag går blåögt av tågfan. Han åker iväg och issa och jag försöker läsa på tidtabellen om det där mystiska 9 o'clock tåget, vi hittar det ingenstans så vi går fram till tågarbetarna igen och frågar efter ayrtåget. De svarar att vafan, det var ju det som precis åkte, varför gick jag av?! Vi förklarar situationen och de försäkrar mig om att det inte finns något 9 tåg. Jag känner hur mina tarmar vrider sig av förtvivlan och vänder mig mot issa. "Jävla fittfanskap nu missar jag ju flyghelvetet vad i helvete tänkte konduktörjäveln på jag ska döda honom!" Jag svor på svenska för att inte skrämma skottarna, men de är så otroligt hjälpsamma att de fixar fram en gratis och privat taxi för mig. Så, där står vi på perrongen och väntar på en snubbe som ska ta mig till flygplatsen, det går ca tio minuter och jag känner hur nervositeten stiger, tänk om taxifan inte kommer?! Issa försöker lugna mig men min kropp har blivit utsatt för så mycket panik redan att jag inte kan vara lugn. En silvrig bil stannar framför oss och killen drar ner rutan: Airport? Hallelujah! tänker jag och andas ut. Killen hjälper mig med bagaget och jag tar mitt sista farväl av Issa. Innan vi kommer ut ur centralstationen på gatorna säger killen skämtsamt: "I like racing", och lägger gasen i botten. Jag spänner säkerhetsbältet och skrattar nervöst. Han hinner åka på röttljus några gånger och förklarar att de inte funkar innan vi kommer ut ur stan och på den mer lugna "motorvägen". Killen är hur schysst som helst och väldigt pratsam. Vi diskuterade sport och droger, kriminalitet och det löjliga straffsystemet som både sverige och skottland lider av, om utbildning och om taxis. Då och då tänkte jag lite nervöst att fan han är nästan lite för charmig, vart är det han tar mig egentligen? Men efter 40 minuters nice sällskap så är vi framme, han hjälper mig med väskan och vi tar förväl av varandra. Jag checkar in och blir stoppad vid den där röntgenmaskinen. En skotte frågar snällt om han får titta i min väska och vafan ska jag säga, visst, kolla igenom mina panties och t-shirts man! Han tittar lite suspekt på min parfym, deo och hårspray men bestämmer sig för att bara beslagta det sistnämnda. jaja, det var ändå inte mycket kvar. Jag trallar vidare och går till en liten shop för att köpa en dryck för mina sista småslantar. Medan jag försöker bestämma mig för vad jag vill ha kollar jag på klockan och paniken slår min lever igen. 10.59 står det, och mitt flyg går 10.55. Hur kan detta vara möjligt tänker jag och slänger cola flaskan ifrån mig. Jag rusar till närmaste gate där folk står i kö och frågar ifall det är flyget till gbg. nej, det är flyget till london. Jag vill skrika. Hur många jävla gates finns det här anyway tänker jag och frågar snubben som jobbar där vart flyget till gbg är. Han säger ta det lugnt, det boardar inte förrän om ca 20 minuter, take a seat and take it easy. TAKE IT EASY?! tänker jag och vill knivskära honom men lyder hans råd istället. Jag sätter mig förvirrat ner och kollar på min mobil igen, sedan slår det mig, för helvete irina, min klocka går efter sverigetid, detta är skottlandtid vilket betyder - 1 timma. det är luuuuugnt. Jag köper colan och och tar en väldigt behövande cigg innan gbgflyget äntligen boardar. på vägen dit satt jag vid den högra vingen men nu tog jag den vänstra för lite omväxling. vi lyfter och allting är lugnt. Jag lämnar ett molningt och duggregnigt glasgow och åker upp över molnen för att bli bländad av härlig sol och bomullsvita moln. Det slår mig alltid hur fantastiskt allting ser ut där uppe, hur perfekt det är. Tjocka moln under mig som täcker marken, och en underbar himmel i tusen nyanser av blått. Jag lyssnar på sigur rós och känner mig äntligen till freds. Flighten går bra hela vägen fram tills de sista minutrarna. Vi börjar närma oss marken och jag lägger märke till att det kommer rök ur vingen. om mina tarmar kunde prata skulle de sagt inte nu igen precis innan de knöt ihop sig i magen. Jag tittar nervöst på röken, på marken, på röken, på marken. jag tänker ska det verkligen komma rök ur vingen, fan vi är ju så nära! planet börjar skaka och svänger än åt vänster än åt höger på ett sätt som får mig att tro att piloten är peshed (aspackad). tillslut slår hjulen mot marken och planet landar finfint. jag vill skratta hysteriskt men jag skulle förmodligen bara spytt ut den resterande nervositeten ifall jag öppnat käften. jag ställer mig vid ingången och tar en till väldigt avslappnande cigg i väntan på pappa, finally är jag hemma, safe and sound.
the end.


Men åh jag vill tillbaka! fan vad jag saknar glasgow, trots skiten som täcker de flesta gatorna och trots det mestadels tråkiga vädret. jag saknar allt. jag saknar att vakna upp på eftermiddagen med roliga minnen från natten innan och lunka runt i lägenheten med en egenrullad cigg i handen, att dricka baileys och spela Risk i Kelvingrove Park, hänga vid skatebanan och titta på förbryllad över hur duktiga alla är, jag saknar de störda skatekillarna Pete, Alan, Fergus och Ricky, jag saknar till och med den ca 15 minuter långa promenadvägen till Boardwise (skate/snowboardbutiken där issa jobbar), och jag saknar såklart Paul, Karen och Gee-man (gee-netalia, gee-string, eller vad han nu föredrog att vi kallade honom). The art school måste jag gå till igen för att ge mina ögon en överdos av vackra ansikten (aldrig har jag sett så många samlade på ett ställe förut) och jag måste verkligen äta Chips and Cheese igen. jag saknar fan allt, speciellt issa och kräz. Nu är jag verkligen glad över att de valde att flytta dit, jag förstår dem helt och hållet och ifall de inte kommer hem snart, så åker jag dit igen så fort jag kan. fan, är jag verkligen hemma?


(liten tidbit story: något av det roligaste var inatt efter art school, issa och jag var lite halvfulla och sega, vi lade oss nästan direkt efter att ha ätit fyllekäk, men paul och kräz hade andra planer. de satt och tog poppers och fnissade som småbarn, fulla som as och fnissiga, roligt för dem men lite störande för oss andra som ville sova. jag tröttnade efter ett tag och ville ha ialf några timmars sömn så jag tog den lilla flaskan ifrån dem och hällde ut innehållet, sköljde och fyllde på med vatten istället, sedan lade jag den diskret på bordet igen. Issa visste allt och vi bestämde oss för att sova på madrassen och låta fylleungarna dela säng. efter ett tag ropar kräzie: More poppers! where are they man? Jag säger att jag lade flaskan på bordet, båda rusar upp och tar den. Issa och jag lyssnar på i mörkret och hör hur de sniffar och fnittrar, hur de blir "höga" på H2O. Kräz: Geez it!! Paul: Ride off! Kräz: ahaha, fucking fuck, it feels like my brain is pouring outta my nose man! Paul: yeeee man thats good. Jag och issa fick kramp av skratt. ah, placebo placebo.)

yaya, jag kommer börja böla om jag tänker mer på det här så this is it for now, bilder kommer upp i dagboken snart, men nu är det dags för lite futurama och criminal minds.
cheers!