cockeyedcharlie

För några dagar sen ringde stockholmspontus och sa att han skulle komma till gbg i veckan igen, han ville veta om jag skulle till tyskland och om inte ifall vi kunde ses. Jag förklarade att jag inte skulle med för att jag hade mycket plugg, men vi kanske kunde träffas ändå. Efter att jag lagt på luren mådde jag konstigt, jag ville inte tänka på det för jag vet vad som kommer näst. Påväg till skolan några timmar senare bestämde jag mig för att jag inte ville träffa honom nu. det kanske låter dumt och orättvist att avfärda någon bara sådär efter en "date", men jag går aldrig efter logik i såna situationer, hjärta före hjärna. Eftersom jag inte hade tillräckligt med pengar på mobilen skickade jag ett sms, men jag skulle nog gjort likadant även ifall kortet var laddat, det är svårt att få ut rätt ord ur munnen. Jag skrev förlåt och "hoppas du inte tar åt dig", men jag förklarade inte varför direkt, så en stund senare, när jag satt utanför skolan i solen och väntade på några klasskids att joina mig, ringde han och undrade vad det tagit åt mig. Hur ska jag kunna förklara för någon som jag inte tycker illa om, en snäll och omtänksam kille, att ifall jag tvingar mig själv till att träffa honom igen utan att egentligen vilja det, så kommer det sluta upp i avsmak och äckelkänslor. Jag försökte så gott jag kunde att förklara mig och han tyckte att jag blivit lite väl seriös, att jag liksom hade rusat i förväg istället för att bara ta det som det kommer. Men sånt funkar ju inte för mig, jag måste rusa, jag måste tänka över allt, jag måste veta vad jag vill, och jag vet oftast vad jag vill, redan efter en fjuttig date, det räcker. Så jag sa till honom att visst jag kanske gått i förväg, "men vad hade du själv tänkt dig skulle hända med oss, varför vill du träffa mig igen, om inte för att det kanske kommer leda till något?" Han hade förmodligen också tänkt som jag, men kommit fram till något annat, och visst det är väl orättvist, att det i slutändan bara är jag som bestämmer. Men jag känner mig hellre orättvis än äcklad. Vi har inte pratat sen dess och ibland tänker jag på honom, på om jag gjorde rätt, och varje gång kommer jag fram till samma sak. Jag ler över att jag fortfarande är ensam.