cockeyedcharlie

jag anna och hennes polare jennie åkte till bäckebol idag, de köpte förvaringslådor och jag köpte masker (en glad, en ledsen) och en snygg skelettstaty, lite tim burton feeling över den, thats what got me. ialf..jag skiljdes ifrån dem en stund medan de skulle betala för lådorna, gick in i affären tvärs över, där fanns det massa tavlor och shit. jag kollade runt, höll precis på att beundra en liten akrylmålning när jag märkte att några decimeter ifrån mig, så höll en tavla på att ramla från hyllan. jag vet inte vad som fick den att ramla, men jag kunde ha fångat den, om jag bara orkat. hah, om jag bara tagit ett steg fram och tagit tag i den. men jag stod kvar, med händerna i fickorna och tittade på medan den föll. och självklart var det sådär som i filmer; det kändes som att den föll forever, tiden stod still, jag stod still, det var inte förrän den slog i marken som jag rörde på mig. när braket nådde mina öron fick jag skuldkänslor. den gick inte sönder, but still, den hade inte behövt falla. Och grejen är att det var just den tavlan som fick mig att gå in i affären från första början, det var den som fångade mitt intresse, men jag gick inte fram till den, jag rörde den inte, förrän den låg på golvet. oh, the irony is not lost on me.. jag vet inte ens varför jag nämner detta. incidenten har fastnat i mitt huvud av någon anledning, det är bara det.
och jag har i stort sett bara lyssnat på the decemberists idag, för att jag endast hittade de igår, vilket är konstigt, i dunno. de låter som en blandning av arcade fire, death cab for cutie och något mer? Here I dreamt I was an architect utstrålar precis den tomma jävla känslan jag känt sedan jag kom hem.