cockeyedcharlie

jag har fått fina komplimanger ikväll. människor har tyckt att jag har ett grymt skratt, att jag är vacker, att det är nice att umgås med mig. sånt som man tycker om att höra, sånt som jag mår bra av att höra i några minuter. men bara det, några minuter och sedan är det som att orden aldrig varit sagda. jag tar åt mig komplimanger, men de försvinner så fort jag inte tänker på dem. det känns som att det inte spelar roll liksom. i slutet av dagen kommer personen som tycker bra om mig ändå att åka hem till sig, och jag till mig. natten skiljer oss åt.
jag har intalat mig själv att jag vill vara ensam nu, jag vet att det är bäst för mig, men det är klart att det är jobbigt, såklart att jag tvekar ibland. när jag hör om andras förhållanden, när jag ser människor som funnit varandra och som passar som hand i handske, det är klart att jag sörjer min ensamhet då. några klunkar vin och det går över, right? det slutar aldrig förundra mig när jag hör om folk som träffats och klickat meddetsamma, jag bara kliar mig i huvudet och undrar hur det kan te sig så lätt för vissa, och närmast omöjligt för andra. De flesta, eller alla, av mina tjejvänner är flickvänsmaterial, såna tjejer som jag verkligen förstår att man trivs ihop med, att man vill vakna bredvid. jag känner dem, jag vet hur de beter sig i förhållanden men ändå kan inte jag göra likadant. jag är inte en flickvän, jag är oförmögen att låta mig själv ha någon tillräckligt nära för att denne ska kalla mig sin. jag vet inte hur det skulle gå till, hur det skulle kunna gå så långt eller vad jag skulle ta mig till. jag tröttnar snabbt och jag utgår ifrån att andra också gör det, orka vakna bredvid samma ansikte vecka efter vecka. orka? det är så en ickeflickvän pratar. jag tror inte ens att det handlar om ork efter några veckor. vardag och rutin snarare, någonting bekant, någonting man är så van vid att man trivs. ett ansikte att trivas med. varje gång jag kommer hit i tänkandet brukar jag sluta. istället för att gräva ner mig mer och ångra mitt ensamhetsbeslut bestämmer jag mig för att jag nog trivs tillräckligt bra redan, att jag inte behöver någon förändring. men så börjar allting från början igen så fort jag ser ett par som ler med ögonen åt varandra och omfamnas. Jag sitter ensam och tittar på, oftast på en bänk, oftast på natten, oftast när det är kallt. ibland är det så kallt att jag hinner ångra mig.