cockeyedcharlie

Jag och anna kollade precis på ett program på discovery channel som handlar om seriemördare. I detta avsnittet snackade de om turistmördaren i australien och som vanligt var det lika spännande, sjukt och hemskt att höra om vad vissa är kapabla att göra, och vad andra har fått utstå. Nu har också filmen om the zodiac killer kommit ut på bio och det är nog en av få som jag vill se på en enorm skärm i mörker. jag är lite tveksam om vad jag tycker om det i försig. Herr zodiac ville ha uppmärksamhet, han ville bli ihågkommen, och att trettio år senare göra en film om honom är en gåva som han kanske egentligen inte är värd. jag vet inte. jag vet fortfarande inte hur jag ska reagera när jag tänker på honom. jag hatar att jag blir så rädd och jag hatar att det fascinerar mig så mycket. Jag undrar hur det känns att en gång för alla välja sida, välja sitt öde. hur det känns sekunderna innan och precis efteråt. är man nöjd just då, blir man någonsin nöjd? satisfaction i två tre fyra sekunder, kanske mer, kanske minuter av rus. jag kan omöjligt tro att det inte händer någonting med en själv när man väl övergår från människa till mördare. det måste hända något inombords. det måste ringa någon klocka, ett hjärtslag för mycket eller stillastående tid. Jag tror att alla kan döda, av olika slags anledningar, på olika sätt, whatever, alla kan. men bara några kan utvecklas till att bli seriemördare. det måste ha med just de sekunderna att göra. en två tre sekunder precis efteråt. (kanske en hel dag för vissa, eller veckor. en och annan kommer kanske på det i sömnen. en feberdröm några månader senare och man vaknar upp ur mardrömmen utan att vara rädd, för det är man själv som är källan bakom rädslan). det handlar om kontroll. alla kan, men några vill lite mer, lite för mycket.