cockeyedcharlie

det spelar ingen roll hur glad jag är, hur bekymmersfri jag känner mig, varje gång jag lyssnar på seasick, yet still docked blir jag olyckligt kär. jag får tillbaka de gamla ångestkänslorna och hamnar i en deprimerande cirkel. det är bekanta känslor, jag vill alltid ha den jag inte kan få. jag hatar det, men det är bekant. det känns tryggt på ett depraverat sätt. trygghet i ångest. det borde ju inte vara så, jag borde hata det mer, förkasta allt som har med det att göra, men jag kan inte. på ett vrickat sätt mår jag bra av att må dåligt, jag vet det och jag gör inget åt saken. jag ser skillnaden mellan rätt och fel men jag väljer medvetet att blunda för det. bara för tryggheten, bara för att jag för längesedan accepterat att världen är orättvis, att saker händer utan min vilja. jag kan inte stoppa något, jag kan inte ändra på någon och jag accepterar det, allt. my love is as sharp as a needle in your eye, och jag vågar aldrig ens stå för det. jag överlåter tiden ändra på mig, för att jag är svag.
sen tar låten slut och jag inser att jag egentligen mår bra. jag mår nog jävligt bra nu. det är sjukt att det är obekant men jag trivs med det. då och då när jag saknar att vara olycklig sätter jag på låten igen. jag röker en cigg, blundar och tänker jobbiga tankar. sedan tar den slut. och jag mår bra.