youre just dying to give it away
Madde stack precis, hon skjutsade hem mig från stan. vi satt i köket och drack te, samtalade lite och delade på en cigg. innan dess var vi på bio. såg stardust och den var bra. jag har läst boken två gånger för några år sen, och filmen var inte speciellt besvikande alls. älskar att claire danes var yvaine och robert de niro är alltid lika grym.
När madde först hämtade mig på dagen efter jobbet så åkte vi till kungsbacka, hon skulle byta om och shit. på vägen dit var det beirut som gällde, så högt att det nästan gjorde ont. jag tror jag log hela vägen dit, can you blame me? det var perfekt! solsken efter regn.
I fredags hängde jag med jobring, vi fikade på franks där jag satt och tjuvlyssnade på två flickors privata samtal. de snackade sex.. en av dem skulle förlora oskulden och den andra försökte förklara och lugna ner henne. oskulden var skitnervös och hon verkade inte veta vad hon ville..hon verkade inte veta så mycket alls faktiskt. jag ville nästan lägga mig i deras samtal. säga till henne att hey, om du känner såhär så kanske du inte borde göra det just nu? men ja..why bother. Sen stack vi till mañana och hälsade på jonna + simon. vi ville göra något, roligt, nytt, spännande? men jonna och simon var alldeles för upptagna med jobbet för att komma på bra idéer. så vi gick, ut i kylan och fram till järntorget. vi hade bestämt oss för att hitta något litet avskilt ställe på andra långgatan och dricka vin men vi kom aldrig dit. en buss stod på en hållplats precis när vi gått över vägen och ja varför inte, vi hoppade på den. lyssnade på min mp3 hela vägen och drömde om frankrike. det var fint. vi tyckte att det skulle varit otroligt grymt ifall bussen tog oss dit, ifall vi åkte in i någon magisk tunnel och kom ut i ett soligt franskt vindruvsfält. men nej, vi kom fram till Snipen istället, ett regnigt mörkt och ödsligt snipen. det enda intressanta som fanns där var en asiatisk pizzarestaurang, men den var stängd. vi åkte tillbaka. han lyssnade på sin mp3, och jag på min. explosions in the sky och bara det, jag hade saknat dem och ville bara få en bra stund att höra de igen, detta var mer än jag begärde. Jag tittade ut genom rutan och såg min spegelbild och för några sekunder var det ett annat ansikte, ett förvängt (issa du vet vad jag menar). jag blev rädd och tittade bort, men självklart var jag tvungen att se det igen. och ni vet när man stirrar på något tillräckligt länge, så ser det annorlunda ut? det var så jag gjorde för att se det igen, det funkade inte annars..stirrade sönder det där fula förvrängda ansiktet hela vägen tillbaks till järntorget och tänkte på hur det var dags att ta tag i saker.
jag och jobring lunkade tillbaka till mañana och kom fram precis i rätt tid. de hade just stängt och de sista gästerna försvann. kvar var personalen och vi. det tar tydligen lång tid att räkna ihop pengar och fördela dricksen till alla så vi satt där i över en timma med gratis alkohol i handen. jag tänkte att det här stället måste vara nice att jobba på, alla verkar trivas ihop, ha hyfsad personlighet och bra gemenskap, och ja, frihet att ta av vad de än vill ur baren. men räcker det i längden? i dunno..
jag vet bara att det bästa sen i fredags har varit vägarna till målet. bussturen med jobring, och bilfärden med madde. det är så typiskt mig.
När madde först hämtade mig på dagen efter jobbet så åkte vi till kungsbacka, hon skulle byta om och shit. på vägen dit var det beirut som gällde, så högt att det nästan gjorde ont. jag tror jag log hela vägen dit, can you blame me? det var perfekt! solsken efter regn.
I fredags hängde jag med jobring, vi fikade på franks där jag satt och tjuvlyssnade på två flickors privata samtal. de snackade sex.. en av dem skulle förlora oskulden och den andra försökte förklara och lugna ner henne. oskulden var skitnervös och hon verkade inte veta vad hon ville..hon verkade inte veta så mycket alls faktiskt. jag ville nästan lägga mig i deras samtal. säga till henne att hey, om du känner såhär så kanske du inte borde göra det just nu? men ja..why bother. Sen stack vi till mañana och hälsade på jonna + simon. vi ville göra något, roligt, nytt, spännande? men jonna och simon var alldeles för upptagna med jobbet för att komma på bra idéer. så vi gick, ut i kylan och fram till järntorget. vi hade bestämt oss för att hitta något litet avskilt ställe på andra långgatan och dricka vin men vi kom aldrig dit. en buss stod på en hållplats precis när vi gått över vägen och ja varför inte, vi hoppade på den. lyssnade på min mp3 hela vägen och drömde om frankrike. det var fint. vi tyckte att det skulle varit otroligt grymt ifall bussen tog oss dit, ifall vi åkte in i någon magisk tunnel och kom ut i ett soligt franskt vindruvsfält. men nej, vi kom fram till Snipen istället, ett regnigt mörkt och ödsligt snipen. det enda intressanta som fanns där var en asiatisk pizzarestaurang, men den var stängd. vi åkte tillbaka. han lyssnade på sin mp3, och jag på min. explosions in the sky och bara det, jag hade saknat dem och ville bara få en bra stund att höra de igen, detta var mer än jag begärde. Jag tittade ut genom rutan och såg min spegelbild och för några sekunder var det ett annat ansikte, ett förvängt (issa du vet vad jag menar). jag blev rädd och tittade bort, men självklart var jag tvungen att se det igen. och ni vet när man stirrar på något tillräckligt länge, så ser det annorlunda ut? det var så jag gjorde för att se det igen, det funkade inte annars..stirrade sönder det där fula förvrängda ansiktet hela vägen tillbaks till järntorget och tänkte på hur det var dags att ta tag i saker.
jag och jobring lunkade tillbaka till mañana och kom fram precis i rätt tid. de hade just stängt och de sista gästerna försvann. kvar var personalen och vi. det tar tydligen lång tid att räkna ihop pengar och fördela dricksen till alla så vi satt där i över en timma med gratis alkohol i handen. jag tänkte att det här stället måste vara nice att jobba på, alla verkar trivas ihop, ha hyfsad personlighet och bra gemenskap, och ja, frihet att ta av vad de än vill ur baren. men räcker det i längden? i dunno..
jag vet bara att det bästa sen i fredags har varit vägarna till målet. bussturen med jobring, och bilfärden med madde. det är så typiskt mig.
Kommentarer
Trackback