La courbe blanche sur fond noir que nous appelons pensée.

mina föräldrar kom hem från semestern igår, och idag känns allting som vanligt. safe and sound. det känns tryggt, och jag antar att det är bra, men också så jävla tråkigt. är det tryggheten som tråkar ut mig eller faktumet att jag oftast befinner mig i den, är van vid den? jag letar inte direkt efter adrenalinkickar och farliga äventyr, thats not me, men något, något annat, mer. jag är förkyld och det tråkar också ut mig, tvingar mig att sitta inne på mitt rum och titta på samma serier om och om igen. men sanningen är att jag förmodligen skulle gjort samma sak även om jag vore frisk. I'm running out of things to blame.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback