No fear, cavalier.
Den 17e mars 2008, 23:12
Om 48 minuter är det imorgon, och då fyller jag 20. tekniskt sett föddes jag inte då, det kommer ta ca 10 timmar till, tills en för mig främmande man skär ut mig ur mammas sköna, varma, trygga mage och tvingar ut mig till världen. om ca 46 minuter och tio timmar har det gått tjugo år sen jag för första gången andades frisk luft, grät och skrek, på ett sjukhus någonstans i cluj, rumänien. och var är jag nu? självklart sitter jag vid min dator, i mitt älskade rum någonstans i göteborg, sverige, och skriver om "förändringen" som snart kommer träda över mig. det är inte en överdrivet stor förändring, jag kommer förmodligen fortfarande vara jag imorgon (haha fick just en flash, tänk om jag vaknar upp imorgon som en stor skalbagge?), men det är ändå en förändring. en ny stämpel. och det är lugnt. jag minns natten för precis två år sedan, när jag förtvivlat satt ungefär där jag sitter nu och grät över att jag om några få, löjliga små minuter, skulle fylla arton. jag hatade det. arton. och jag önskade av hela min kropp att jag skulle bli sjutton igen, den önskningen höll sig kvar i två år, fram tills ikväll, för en stund sedan; jag satt på trädgården med en filt virad omkring mig, blue fruit tea, några cigg och mp3n. jag fixade en spelningslista med de mest perfekta låtarna för stunden, bl a rhineland, seasick yet still docked, we'll let you know, late night, maudlin street och of course there is a light. Rhineland fick mig att le som alltid, seasick gav mig tröst, we'll let you know gjorde mig nostalgisk, och ungefär in på halva late night förstod jag att jag aldrig mer vill vara sjutton igen. jag vill vara precis där jag är, för första gången på två år. när there is a light väl började blev jag lycklig.
jag fyller tjugo om ca en halvtimma, och det är verkligen helt lugnt. jag fattar inte? denna siffra har skrämt mig sen jag var barn, och nu när den har smygit sig på mig, så bryr jag mig inte. fan kom då! come come agingbomb...
ah men jag kommer ändå sakna nitton lite, nitton har varit så enkelt, så flyktigt skönt. jag har varit med om så många grymma händelser som nittonåring, sånt jag aldrig kommer glömma. Nitton kommer föralltid betyda: maldiverna med anna, beirut spelningen på roskan, egypten med madde, nico (hahaha! och jag menar det), natten då jag och jobring gjorde vår första franska låt och han tvingade mig att sjunga, mina (hittills) bäst skrivna verk och jag, jag som äntligen hittar mig själv. Det har tagit ca 20 år för mig att helt acceptera den jag är, och vara fullständigt nöjd. i wouldn't trade me for another girl (or boy, ja, jag har också slutat önska att vara kille).
" The greatest hazard of all, losing one's self, can occur very quietly in the world, as if it were nothing at all.
No other loss can occur so quietly" - Kierkegaard
jag kommer förmodligen förlora migsjälv flera gånger under mitt liv, men nu när jag äntligen hittat mig helt och fullt, en gång, blir det nog inte lika svårt en andra.
10 minuter kvar.
godnatt
Om 48 minuter är det imorgon, och då fyller jag 20. tekniskt sett föddes jag inte då, det kommer ta ca 10 timmar till, tills en för mig främmande man skär ut mig ur mammas sköna, varma, trygga mage och tvingar ut mig till världen. om ca 46 minuter och tio timmar har det gått tjugo år sen jag för första gången andades frisk luft, grät och skrek, på ett sjukhus någonstans i cluj, rumänien. och var är jag nu? självklart sitter jag vid min dator, i mitt älskade rum någonstans i göteborg, sverige, och skriver om "förändringen" som snart kommer träda över mig. det är inte en överdrivet stor förändring, jag kommer förmodligen fortfarande vara jag imorgon (haha fick just en flash, tänk om jag vaknar upp imorgon som en stor skalbagge?), men det är ändå en förändring. en ny stämpel. och det är lugnt. jag minns natten för precis två år sedan, när jag förtvivlat satt ungefär där jag sitter nu och grät över att jag om några få, löjliga små minuter, skulle fylla arton. jag hatade det. arton. och jag önskade av hela min kropp att jag skulle bli sjutton igen, den önskningen höll sig kvar i två år, fram tills ikväll, för en stund sedan; jag satt på trädgården med en filt virad omkring mig, blue fruit tea, några cigg och mp3n. jag fixade en spelningslista med de mest perfekta låtarna för stunden, bl a rhineland, seasick yet still docked, we'll let you know, late night, maudlin street och of course there is a light. Rhineland fick mig att le som alltid, seasick gav mig tröst, we'll let you know gjorde mig nostalgisk, och ungefär in på halva late night förstod jag att jag aldrig mer vill vara sjutton igen. jag vill vara precis där jag är, för första gången på två år. när there is a light väl började blev jag lycklig.
jag fyller tjugo om ca en halvtimma, och det är verkligen helt lugnt. jag fattar inte? denna siffra har skrämt mig sen jag var barn, och nu när den har smygit sig på mig, så bryr jag mig inte. fan kom då! come come agingbomb...
ah men jag kommer ändå sakna nitton lite, nitton har varit så enkelt, så flyktigt skönt. jag har varit med om så många grymma händelser som nittonåring, sånt jag aldrig kommer glömma. Nitton kommer föralltid betyda: maldiverna med anna, beirut spelningen på roskan, egypten med madde, nico (hahaha! och jag menar det), natten då jag och jobring gjorde vår första franska låt och han tvingade mig att sjunga, mina (hittills) bäst skrivna verk och jag, jag som äntligen hittar mig själv. Det har tagit ca 20 år för mig att helt acceptera den jag är, och vara fullständigt nöjd. i wouldn't trade me for another girl (or boy, ja, jag har också slutat önska att vara kille).
" The greatest hazard of all, losing one's self, can occur very quietly in the world, as if it were nothing at all.
No other loss can occur so quietly" - Kierkegaard
jag kommer förmodligen förlora migsjälv flera gånger under mitt liv, men nu när jag äntligen hittat mig helt och fullt, en gång, blir det nog inte lika svårt en andra.
10 minuter kvar.
godnatt
Kommentarer
Trackback