open heart surgery
de senaste dagarna har varit jobbiga både fysiskt och psykiskt. sen i lördags har mitt hjärta betett sig konstigt, det har slagit för fort och ojämnt, hjärtflimmer tror jag det kallas. jag har haft yrsel och varit nära att svimma några gånger, och på nätterna känns det som att jag kvävs innan jag somnar och vaknar därmed till konstant, jag koncentrerar mig på att andas och lugnar ner mig tills jag är så trött att jag bara tuppar av.
ibland brukar jag få för mig att det är något fel på mig, att jag har någon tumör eller whatnot, men de tankarna försvinner rätt så fort eftersom jag inte känner felet inombords, men nu när jag väl kunde känna hur fel hjärtat slog blev jag helt övertygad. de första två dagarna tog jag det inte så allvarligt, det kom och gick lite hursomhelst och jag tänkte att det säkert försvinner, men när det sedan höll på hela dagen och förvärrades i måndags och tisdags blev jag rädd på riktigt. jag började förbereda mig mentalt på att det var allvarligt och att jag kanske inte skulle klara mig så länge till. jag tänkte intensivt på min död och vad jag kände för den. är jag verkligen redo? är det såhär det ska sluta? å ena sidan vill jag ju veta ungefär när jag ska dö så att jag, om det går, har en liten tid på mig att göra precis vad jag än vill göra, ha tid på mig att ta farväl, men å andra sidan kanske det vore bättre för mig ifall döden bara smög upp bakom min rygg och jag inte ens hann blinka förrän det var över. men såklart är det ingen idé att tänka på sånt för man får ju ändå inte som man vill.
hursomhelst.. imorse vaknade jag tidigt för att boka tid på vårdcentralen här vid mig, men återigen var de fullbokade. kvinnan jag pratade med sa att jag verkligen borde gå till sahlgrenskas akutmottagning så fort som möjligt för att undersöka det. pappa körde mig dit men sen var han tvungen att åka till jobbet så jag blev lämnad ensam. de tog blodprover och gjorde ett EKG-test, vilket var något av det konstigaste jag varit med om; de satte fast små runda klibbiga grejer över hela mig, på bröstet, armar och ben, sedan tog dem en liten grej, som var kopplad till en apparat, med massa sladdar och satte in en sladd i varje rund grej. jag kände mig som en robot eller "halvmänniska" i en film, typ som matrix. allting gick ganska snabbt och de hittade inga fel, de sa att hjärtat slog normalt och att pulsen var som den skulle, och jag förklarade för dem att ja det är klart det ser normalt ut nu, för just nu så flimmrar det inte som det har gjort, vidare sa jag att jag helst inte ville resa mig från britsen för att det finns risk att jag svimmar då (jag har gjort det innan när jag tagit blodprov), så de lät mig ligga kvar men rullade istället iväg mig till ett tomt rum längre bort. jag är inte van vid sjukhus och jag gillar dem såklart inte. att ligga helt själv i det där rummet var hemskt. det gjorde ont i bröstet och jag kände mig yr, jag tänkte att jag kanske skulle dö där och då och började oroa mig, efter en stund smsade jag anders för att jag var så jävla rädd och några sekunder senare började jag gråta. jag försökte lugna ner mig men det gick inte, tillslut kom en läkare in, hon såg mina tårfyllda ögon, satte sig bredvid och försökte trösta mig. då grät jag bara mer. hon förklarade att jag inte behövde oroa mig, att allting såg normalt ut och ifall det nu skulle vara ett problem så är det inte allvarligt. jag lugnade ner mig men tårarna rann fortfarande. så frågade hon mig lite allmänna grejer om mitt liv, ifall jag är stressad (inte riktigt), om jag tar droger (nej), dricker mycket (njae..), röker mycket (eh, nej, jo? vad är mycket?), sportar (nej). Ifall jag är ledsen eller orolig över något? jag kunde inte få ut ett ord. jag försökte öppna munnen och bara säga något men det gick inte och en ny våg av tårar svepte över mig. tillslut berättade jag för henne och hon sa att det är troligt att mitt hjärta betett sig såhär för att jag varit och är upprörd, orolig och ängslig över diverse saker, men hon ville ändå att jag gör fler prov för att vara säker så jag kommer antagligen skickas till en hjärtläkare snart. efteråt gick jag in på en toalett och grät lite till, både av lättnad och av rädsla, för om det nu är så att mitt hjärta inte riktigt pallat med allt jobbigt som hänt hittills, hur ska det då klara av resten av mitt liv? jag vet att jag kommer få uppleva så mycket mer sorg och förtvivlan framöver, och det känns konstigt att inse att mina känslor kan ta livet av mig.
ibland brukar jag få för mig att det är något fel på mig, att jag har någon tumör eller whatnot, men de tankarna försvinner rätt så fort eftersom jag inte känner felet inombords, men nu när jag väl kunde känna hur fel hjärtat slog blev jag helt övertygad. de första två dagarna tog jag det inte så allvarligt, det kom och gick lite hursomhelst och jag tänkte att det säkert försvinner, men när det sedan höll på hela dagen och förvärrades i måndags och tisdags blev jag rädd på riktigt. jag började förbereda mig mentalt på att det var allvarligt och att jag kanske inte skulle klara mig så länge till. jag tänkte intensivt på min död och vad jag kände för den. är jag verkligen redo? är det såhär det ska sluta? å ena sidan vill jag ju veta ungefär när jag ska dö så att jag, om det går, har en liten tid på mig att göra precis vad jag än vill göra, ha tid på mig att ta farväl, men å andra sidan kanske det vore bättre för mig ifall döden bara smög upp bakom min rygg och jag inte ens hann blinka förrän det var över. men såklart är det ingen idé att tänka på sånt för man får ju ändå inte som man vill.
hursomhelst.. imorse vaknade jag tidigt för att boka tid på vårdcentralen här vid mig, men återigen var de fullbokade. kvinnan jag pratade med sa att jag verkligen borde gå till sahlgrenskas akutmottagning så fort som möjligt för att undersöka det. pappa körde mig dit men sen var han tvungen att åka till jobbet så jag blev lämnad ensam. de tog blodprover och gjorde ett EKG-test, vilket var något av det konstigaste jag varit med om; de satte fast små runda klibbiga grejer över hela mig, på bröstet, armar och ben, sedan tog dem en liten grej, som var kopplad till en apparat, med massa sladdar och satte in en sladd i varje rund grej. jag kände mig som en robot eller "halvmänniska" i en film, typ som matrix. allting gick ganska snabbt och de hittade inga fel, de sa att hjärtat slog normalt och att pulsen var som den skulle, och jag förklarade för dem att ja det är klart det ser normalt ut nu, för just nu så flimmrar det inte som det har gjort, vidare sa jag att jag helst inte ville resa mig från britsen för att det finns risk att jag svimmar då (jag har gjort det innan när jag tagit blodprov), så de lät mig ligga kvar men rullade istället iväg mig till ett tomt rum längre bort. jag är inte van vid sjukhus och jag gillar dem såklart inte. att ligga helt själv i det där rummet var hemskt. det gjorde ont i bröstet och jag kände mig yr, jag tänkte att jag kanske skulle dö där och då och började oroa mig, efter en stund smsade jag anders för att jag var så jävla rädd och några sekunder senare började jag gråta. jag försökte lugna ner mig men det gick inte, tillslut kom en läkare in, hon såg mina tårfyllda ögon, satte sig bredvid och försökte trösta mig. då grät jag bara mer. hon förklarade att jag inte behövde oroa mig, att allting såg normalt ut och ifall det nu skulle vara ett problem så är det inte allvarligt. jag lugnade ner mig men tårarna rann fortfarande. så frågade hon mig lite allmänna grejer om mitt liv, ifall jag är stressad (inte riktigt), om jag tar droger (nej), dricker mycket (njae..), röker mycket (eh, nej, jo? vad är mycket?), sportar (nej). Ifall jag är ledsen eller orolig över något? jag kunde inte få ut ett ord. jag försökte öppna munnen och bara säga något men det gick inte och en ny våg av tårar svepte över mig. tillslut berättade jag för henne och hon sa att det är troligt att mitt hjärta betett sig såhär för att jag varit och är upprörd, orolig och ängslig över diverse saker, men hon ville ändå att jag gör fler prov för att vara säker så jag kommer antagligen skickas till en hjärtläkare snart. efteråt gick jag in på en toalett och grät lite till, både av lättnad och av rädsla, för om det nu är så att mitt hjärta inte riktigt pallat med allt jobbigt som hänt hittills, hur ska det då klara av resten av mitt liv? jag vet att jag kommer få uppleva så mycket mer sorg och förtvivlan framöver, och det känns konstigt att inse att mina känslor kan ta livet av mig.
Kommentarer
Trackback