we all have a thousand hands, a thousand feet and will never go alone.
jag kom precis på att jag inte suttit på mitt tak en enda gång det här året. och nu är det försent, för kallt. det kommer säkert dröja ett halvår innan det är varmt nog. fan.
jag minns de underbart ensamma nätterna då jag satt där och njöt av mitt egna sällskap. medan alla runtom sov, klättrade jag ut på taket och hängde där i timmar, med vin, cigg och mp3n, och jag sjöng med i varje låt med hela mitt hjärta för jag visste (intalade mig själv) att ingen kunde höra. jag vet inte, det kanske låter tragiskt, att sitta där helt själv? men det var bland det bästa någonsin. några av de mest perfekta stunderna i mitt liv är de som jag har fått för mig själv, som bara varit mina. som t ex den näst sista kvällen på maldiverna, då jag hittade en avlägsen plats på stranden och satt helt själv stirrandes ut mot de mörka vågorna. perfekt. innerst inne är jag en sån person, som värderar ensamheten ofantligt mycket, men ibland får jag för mig att jag är ensam, som i: varför är jag ENSAM?! och jag hatar dem känslorna. jag hatar dem för att de får mig att tveka på mig själv. och before i know it har jag gått och kärat ner mig i någon bara för att jag inte "vill" vara ensam mer, och sånt funkar aldrig. det slutar bara i besvikelse och tårar, ända tills jag blir botad och inser att, ah..jag är ensam.
hallelujah!
ifall det fanns piller som man kunde ta för att aldrig bli kär igen skulle jag svalt dem snabbt som fan. min mamma skrattade åt mig när jag sa det till henne: "det menar du inte.." Men det gör jag, really really. om jag aldrig skulle behöva bli kär igen skulle jag sluppit så mycket smärta och sparat så mycket tid, det är ju löjligt alltihopa? kärlek är problematiskt så varför vill man skaffa fler problem, jag har nog med problem tack! förut blev jag rädd av tanken att jag kanske slutar upp som en galen katt-tant, men det skrämmer mig inte mer, kanske för att jag tänker skaffa hundar och inte katter, men ja..sålänge jag får ha kvar min ensamhet så kommer allting vara lugnt.
jag är inte hopplös, jag är bara cynisk.
jag minns de underbart ensamma nätterna då jag satt där och njöt av mitt egna sällskap. medan alla runtom sov, klättrade jag ut på taket och hängde där i timmar, med vin, cigg och mp3n, och jag sjöng med i varje låt med hela mitt hjärta för jag visste (intalade mig själv) att ingen kunde höra. jag vet inte, det kanske låter tragiskt, att sitta där helt själv? men det var bland det bästa någonsin. några av de mest perfekta stunderna i mitt liv är de som jag har fått för mig själv, som bara varit mina. som t ex den näst sista kvällen på maldiverna, då jag hittade en avlägsen plats på stranden och satt helt själv stirrandes ut mot de mörka vågorna. perfekt. innerst inne är jag en sån person, som värderar ensamheten ofantligt mycket, men ibland får jag för mig att jag är ensam, som i: varför är jag ENSAM?! och jag hatar dem känslorna. jag hatar dem för att de får mig att tveka på mig själv. och before i know it har jag gått och kärat ner mig i någon bara för att jag inte "vill" vara ensam mer, och sånt funkar aldrig. det slutar bara i besvikelse och tårar, ända tills jag blir botad och inser att, ah..jag är ensam.
hallelujah!
ifall det fanns piller som man kunde ta för att aldrig bli kär igen skulle jag svalt dem snabbt som fan. min mamma skrattade åt mig när jag sa det till henne: "det menar du inte.." Men det gör jag, really really. om jag aldrig skulle behöva bli kär igen skulle jag sluppit så mycket smärta och sparat så mycket tid, det är ju löjligt alltihopa? kärlek är problematiskt så varför vill man skaffa fler problem, jag har nog med problem tack! förut blev jag rädd av tanken att jag kanske slutar upp som en galen katt-tant, men det skrämmer mig inte mer, kanske för att jag tänker skaffa hundar och inte katter, men ja..sålänge jag får ha kvar min ensamhet så kommer allting vara lugnt.
jag är inte hopplös, jag är bara cynisk.
Kommentarer
Postat av: shadi
och om kärleken bara skulle vara enkel, vacker och problemfri..? skulle du ta pillrena ändå?
Postat av: Irina
om det vore så, så skulle jag förmodligen inte tyckt som jag tycker och känt som jag känner idag. så nej, då skulle jag väl varit upptagen med att vara lyckligt förälskad och blabla..
Trackback